livet som tvåbarnsföräldrar kräver något mer än när det bara var en. Är man själv hemma har man två barn är vi båda hemma har vi varsitt. Så det är svårt att hitta tiden för att hinna göra sånt man vill. Vi försöker att prioritera att få en liten stund tillsammans på kvällarna, sen kan det vara så tråkigt som att vi bara myser i soffan vid tv:n. Det brukar dock inte bli så lång stund eftersom klockan oftast är 21 innan vi ens hinner sätta oss. Att vi (jag och Viktor) dessutom inte får vara friska underlättar ju inte. Peppar peppar så är Viktor typ frisk nu. Först fick han ju en envis förkylning följt av en släng av magsjuka. Magsjukan delade han med sig av till mig och morfar, förkylningen till mig, morfar och mormor. Martin och Maria, klarade ni er? Nu har han förvisso lite feber men det verkar enbart bero på tänder. Han går med hela handen i munnen i princip hela tiden. Det är de där större tänderna längre bak som är på väg så det är inte konstigt att han påverkas.
Att jag själv spenderade fredagen på akuten underlättar ju inte småbarnslivet. Jag hade det iofs ganska gött, hade med mig Albin för att jag ammar, så vi blev ompysslade. Dropp och lite smärtstillande gjorde susen och sen sov jag i princip resten av fredagen när vi väl kom hem, så nu är det på väg åt rätt håll i varje fall. Jag kom in till akuten vid 5-tiden på morgonen och fick komma in ganska direkt och fick eget rum. Albin charmade alla och jag fick larmknappen med stränga order att ringa om jag behövde något eller om det skulle lyfta upp honom. Lite märklig känsla att få sån hjälp med Albin. Larmade första gången för att han grejade runt så mycket att mössan lossnade men placerade sig mitt över hela ansiktet och därför behövde tas bort. Träffade fem olika läkare som blev lika charmade av Albin som sjuksköterskorna och undersköterskorna. På en enhet hade de ringt jourläkaren och sagt att hon borde skynda sig för hon ville väl inte missa bebisen:-). Hon höll honom också medan jag la mig tillrätta och hon tyckte att han var så exemplarisk! Han vaknade när jag skulle flytta till annan brits för att hon skulle undersöka men han låg bara nöjt kvar och jollrade i vår säng. På akuten hade jag en undersköterska Jenny och en sjuksköterska Johan. De verkade bara tycka det var roligt att få göra lite annat, Jenny fick följa med mig till röntgen och hålla Albin under tiden. Johan fick senare springa till BB och hämta ersättning till Albin eftersom jag hade fått kontrastvätska så ingen amning på 8 timmar, pumpa ur och kasta. Han berättade om alla små bebisar som ligger där i sina lådor och funderade på om han skulle byta avdelning. När jag väl blev utskriven tog Jenny Albin och gick ut till deras sjuksköterskestation så packade jag ihop, då kom många andra och tittade och Johan frågade avundsjukt om ”hon verkligen fick ta bebisen för mamman”. Så både Albin och jag blev väldigt väl omhändertagna på akuten.
Gjorde två reflektioner (det finns inte så mycket att göra och varje rum har väggklockor ovanför rummets dörr så att det är lätt att räkna tiden). Första reflektioner var att det bara tog sex timmar och tjugo minuter från min först värk till dess att jag fick hålla underverket Albin. Min andra reflektion var att i hans sex veckor långa liv har jag varit ”sjuk” tre av dem.
