I bilen på väg hem från Norrköping så lyssnade jag på sommarens sista SOMMAR med Björn Dixgård och Gustaf Norén i Mando Diao. Det var två delar som de pratade om som berörde mig djupt.
För att förstå bakgrunden måste jag förklara lite annat. När jag var liten drömde jag om att bli journalist. Jag har alltid gillat att skriva, men fram för allt hyser jag en stor beundran för de som verkligen kan uttrycka sig i skrift. Att man utan att vara utlämnande, vulgär eller full av en massa svordomar genom sitt språk kan beröra andra människor. Jag är så innerligt trött på alla ytliga och självutlämnande bloggar som inte för en sekund verkar fundera på vem och vilka man skriver om, hur läsaren kan uppfatta texten samt fyller den med diverse olika kraftuttryck (främst svordomar och könsord). Det finns många av dessa bloggar som egentligen har ett viktigt budskap men när de själva för att få fram sitt budskap använder sig av könsord och svordomar så anser jag att de flyttar debatten till samma låga nivå som de personer de egentligen försöker kritisera. Det blir bara platt fall. Så enkelt är det. Språket är makt. Jag ska inte vara skenhelig, i mitt talspråk använder jag mig av svordomar, mer än jag vill. Men jag har aldrig begripit varför det används så flitigt i bloggar och text, herregud, när jag skriver så kan jag ju fundera och lämpligen hitta ett annat ord, eller?
Åter till de två gråt tillfällena. Dels grät jag när Björn gripande berättade om hur hans andra dotter kom till världen. Det är första gången jag från en ”främmande” person får del av en förlossningsberättelse som utan att egentligen vara utlämnande berör. Även här har jag läst allt för många förlossningsberättelser från ”vanliga” människor som endast har varit helt fel. Där de helt verkar ha missat att reflektera över tanken om de verkligen vill att dessa detaljerade berättelser ska läsas av alla, och framförallt barnet. Jag vet definitivt att jag aldrig hade velat veta dessa detaljer om min födelse, de detaljerna får mina föräldrar behålla. Varför var då Björns berättelse ok? Det var tack vare hans fantastiska sätt att uttrycka sig, han beskrev en kaosartad situation, det största en människa kan uppleva utan att för den skull hänga ut den privata delen som endast är något mellan honom, hans fru och deras underbara dotter. Så snälla, kom ihåg det, en födelse är det finaste som finns, det finaste jag och min man har delat, men det är just det, det är något vi två delar, det största som hänt oss och jo, det stannar vid det.
Dels rann tårarna när de berättade om deras vän Kristian Gidlund, som jag tror att de flesta numera känner till och det fruktansvärda som hänt honom. Samma sak här, de uttryckte sig så underbart. Precis som Kristian själv, hans blogg är så välskriven och bra att läsa. Det är så tråkigt att slutet närmar sig för en enastående journalist kommer att sluta skriva….
